Idag har jag städat och pysslat hela dagen, slängt skräp, flaskor, pizzakartinger etc etc etc.
Som Vicky sa för en stund sen så ser lägenheten "tjejig" ut nu. Jag vet inte riktigt om det är positivt, men känns lite som den börjar få en personlighet. Imorgon kommer Eirik hem, och på onsdag kväll ska vi hämta Murphy!
Knät har känts bättre idag, blev bara lite påfrestande att gå fram å tillbaka till hotellet.

◊◊◊

Jag ringde Göteborgs universitet idag. Hittade en "ny" utbildning som är intressant: Hälsopromotionsprogrammet.
Dock om jag skulle börja studera så vill jag iallafall få chansen att ta en/två terminer utomlands. Vilket det programmet hade dålig med om man inte ordnade allt själv.

◊◊◊

Som rubriken säger så känns det konstigt. Känns som en ångest kryper sakta men säker in på mig. Det känns som om jag inte borde vara här, att det här livet är inte det jag borde leva. Ibland känns det lite som om jag slutat leva, en del iallafall. Jag vet inte om det är rädsla från min sida, rädsla över att leva ett s.k "normalt" liv, ett "tråkigt" liv som "alla andra" gör.
Alla dagar är inte tråkiga, definitivt inte, men jag känner en utanförskap. Jag är inte van vid att bo och leva så tätt inpå andra människor, och även om jag gör det så känner jag inte gemenskapen.
Jag är grym på att träffa nya människor, jag gör oftast ett bra första intryck. Det är det 2a,3e & 4e intrycket som jag har svårt med. Är jag en sådan person som bara passar med nya människor?
Är jag så hemsk?

"New people are just new for a day, after that their just people."